Vad vill du med mig?
Du kan inte hålla på såhär.
Det funkar inte.
Jag klarar det inte.
Säg det bara rakt ut så jag kan förstå.
Annars vill jag att du lämnar mig ifred.
Du har skadat mig tillräckligt.
Så varför fortsätta?
Du tror att du har sån stor makt,
bara för att jag har känslorna.
Jag hatar att det är så.
Och att jag vet om det.
Håll mig hårt eller släpp mig helt.
Ditt val, inte mitt.
Du vet att jag vill ha dig.
Men det är omöjligt när du står emot.
Jag tänker inte låta dig förstöra mig mer.
Vill inte va något mellanting,
vill inte va något andrahansval.
You broke me.

Jag har nog aldrig träffat någon som är så knepig.
Underbart att man sitter här och mår illa och känner hur tårarna finns där, nära.
Ska bli skönt att komma bort lite. Dock kommer jag inte kunna sluta tänka.
Speciellt inte när jag nästan fick med mig den personen jag helst ville ha med mig upp.
Det sitter i halsen.
Det är plågsamt. Och jag hatar att jag blir så påverkad av detta.
Varför är inte jag den som bara kan skaka av mig det?
Jag orkar inte prata med nån om det, för ingen vill lyssna på sån här skit heller. Då är det lika bra att låta bli.
Jag tycker själv det är jättetöntigt att sitta och må såhär som jag själv gör. Tycker det är sjukt pinsamt.
Måste fan börja stå på mig och låta det rinna av mig.
Hur i helvete kan man bli kär i en sån kall person?
Nu ska jag nog gå och kräkas och sen gå och lägga mig..