Jag har fått ett erbjudande.
Ett två månaders erbjudande.
Jag vill inget annat än att göra det jag blivit erbjuden.
Frågan är bara om jag får.
Det är ju ändå bara två månader så varför skulle jag inte kunna få göra det?
Det är ju än så länge inte för alltid så varför skulle det vara så fel?
Det är billigare för min familj och dessutom blir det en liten förhandsvisning på hur livet kommer se ut när man väl är ute och ska hitta eget.
Så varför skulle det vara så svårt att säga ja?
Men innan jag frågar mina föräldrar så ska jag kolla upp allt så jag har åtminstånde några argument att kämpa emot med.
För jag är ganska säker på att jag kommer få ett nej..
Och det gör riktigt ont att veta att det förmodligen blir ett nej.. och det är jag rädd för.
Alla mina drömmar och förhoppningar förstörs alltid av mina föräldrar.
Och två månader är inte så mycket, jag kommer ju ändå vara hemma tisdagar och någon helg då och då.
Jag vill verkligen, det är en av mina högsta drömmar och jag vill inte att mina föräldrar ska ta ifrån mig det.

Som sagt, det är än så länge bara två månader.

Jaha, det var längesen man skrev i den här skiten, som jag trodde var en mycket god vän.
Men på något vis känner jag mig sviken av den.
Eller så är det bara bullshit som jag skriver för att jag inte har något att skriva.
Mars är sämsta månaden detta år.
Fick i alla fall veta att datumet är spikat för konserten.
Det blir den 4e Maj, förmodligen skippar jag skitskolan eftersom det är en måndag.
Men jag vet inte, kommer typ inte orka gå till praktiken på tisdagen, det kommer bli så sent.
Men aja, det är lång tid kvar innan jag måste tänka på det.
2 månader...
Jag hoppas på att skitfoten är läkt och fungerar precis som den ska då.
Är redan galet less på den fast det inte ens gått en vecka sen jag var klantig.
När ska jag få en bra födelsedag igen?
Nästa år?
Ah, kanske, om jag har tur.
Ska i alla fall utomlands nästa år!
Ska börja spara massa pengar tills dess!

Jag har aldrig tid för att sätta mig ner och skriva längre.
Det är skola, sova, resa, that's my new life.
Visst är det bra att jag slutat sitta så mycket vid datorn men
ibland undrar jag om det verkligen är så bra.
Jag saknar så mycket av det gamla.
Saknar Sara en del, men det säger jag inte till någon.
Och nu skiter jag i vem som läser det för vad spelar det för roll?
Hon har ett liv utan mig. Och jag tänker inte lägga mig i mer.
Men man får väl sakna?
De roliga tiderna med henne kommer man ju aldrig uppleva på samma sätt med nån annan.
Varje person är unik på sitt vis.
Aja nu ska jag sluta whina om det, för det är ganska meningslöst.

Om tjugo minuter börjar min sista lektion, matte.
Jag kommer bara ha två lektioner på fredagar fram till v.16.
Behöver inte komma på idrotten pga avståndet från bussen.
Visst ska det bli skönt, fick några bra övningar av min idrottslärare som jag ska göra
för att foten ska bli stark igen!
Hon visste tydligen mycket om såna skador. Tur det.
Så typ 6 veckor kommer jag hoppa på skitkryckor, YAY...... not.

Jag vet vad jag kommer tatuera när jag blir 18.
En späckhuggare till minne av Liv.
Var vet jag inte än, men det ska bli på ett bra ställe.

Plåster&Painkillers