Liv Lundgren

Det plågar mig att tänka på dig, men ändå så gör jag det varje dag.
Jag vet inte varför jag börjat göra det ständigt men jag tror det beror på alla diskutioner i skolan om Sturebymålet. Det påminner ju lite om vad som hände dig.
Jag fattar fortfarande inte hur förvridet och hemst liv han måste haft som kunde göra en sån sak.
Hur som helst, så finns du alltid där i tankarna, som en viskning, som en vindpust som återkommer då och då.
Vi alla saknar dig och tänker på dig och önskar att det fanns något sätt att få det bli ogjort.
Saknar alla roliga dagar vi hade som små, då när vi lekte i skogen och var borta i flera timmar tills våra föräldrar blev oroliga, och den där pixiefilmen som vi båda gillade jättemycket, och varje gång jag var hos dig ville jag se den tills vi tröttnade. Och det största av allt, Rädda Willy. Jag säger inget mer för jag vet.
Önskar bara jag kunde göra något. Vad som helst.
Och jag minns sista midsommaren tillsammans. Det var nog sista gången vi sågs.. Minns det som igår, du drack X-cider och skulle sen iväg efter ett tag till stan och dina äldre vänner. Vi var hos Patrik och Robin, och Robin hade precis fått sin moppe och kan körde runt med dig och Sanne på den om jag minns helt rätt. Jag var förliten för att få åka tycke mor och far mina.
Allt sitter där, fastklistrat på min näthinna, jag ser allt det där spelas upp framför mina ögon varje dag.
Allt jag vill säga är att jag saknar dig! <3