Då var det bara den där väntan med lite krydda av hopp som  ligger framför mig.
Känns tungt. Rädslan kryper på, benen skakar så jag knappt kan stå. Tanken på varför jag ens gav mig in i detta har återkommit ett antal gånger nu senaste timmarna.
Nu är det bara väntan på ett Ja eller ett Nej som återstår.
Även min stora rädsla skrämmer mig. Men jag ska inte tänka negativt för då blir det så.
Jag ska umgås med mina vänner och bara leva livet i väntan på tha real.
Det kändes som ett slag i magen.
Mådde sjukt illa, kunde knappt röra maten.
Sanne märkte att något var fel, men jag försökte dölja mina ledsna ögon som var fulla med tårar. Då i ovetandes. Nu fullt medveten.