Jag känner mig så ivägen, så jobbig, bara dålig.
Jag känner mig irriterande och dryg.
Jag känner mig hemsk.
Det känns som att det är pga mig.
Trött på livet - känns som mitt fel.
Något fel måste det ju vara på mig?
Eller?
Jag borde inte använda det där uttrycket..
Det känns långt ner i magen, känns i hjärtat, bränner i ögonen.
Jag ser allt framför mig.. ögonen.
Jag är förlorad, jag är bunden..
När ska någon förstå vad jag kan ge?
Jag dör inombords av tystnaden du ger mig.
Rädslan att inte våga, rädslan att förlora igen.
Rädslan att bli avvisad, rädslan att bli vänd ryggen.
Jag vågar inte ta chansen.
Jag vill spola tillbaka tiden och pausa den på de timmarna tillsammans med dig.
Lördagen.
Jag skulle följt med.
Men jag vågade inte trotsa.
Följderna skulle bli farligal.
Varför gjorde jag inte det?
Jag borde leva livet medans jag är ung och kan, men ändå gjorde jag som jag hade blivit tillsagt.
Att få den där värmen.
Känslan är obeskrivlig.
En av de få ögonblicken i mitt liv som jag älskar.
För många låttexter passar in.
Im scared, so scared.