Ännu en jobbig natt.
Ögon som svider och kinder blöta.
Så slutar den kalla onsdagen den 19e november 2008.

Fortfarande med ögon som svider sitter jag här
framför en ljus datorskärm som inte gör det mycket bättre.

Ilskan tar ingen rast.
Tröttheten har blivit värre.
Vad är det som är fel?

Snön har målat marken och träden vita.
Det finns inget som är så fint som snön när den glittrar.

Kommer någon någonsin förstå hur svårt det måste vara
att se på när sin älskade sakta försvinner bort från en?

Jag skulle skrika inombords resten av mitt liv om du försvann från mig.
Jag har nu insett hur jag verkligen känner.
Det är obeskrivligt hur mycket jag älskar dig.