Natten är ung.
Tårarna slutade aldrig strömma.
Hur kan det vara möjligt?
Att något så okonkret kan påminna så mycket.
Varför?
Rädslan stiger för sanningen.
Tänk om.
Vad skulle hända om det inträffade?
Inget skulle vara värt att leva för.
Orken skulle inte finnas kvar.
Så nära apatisk det nästan går.
Att förlora något som vi gjort.
Varför är våra liv så lika?
Kanske blir det så för mig som det blev för dig.
Kanske inte.
Att behöva se på utan att kunna göra något åt det.
Att känna ilskan bara välla fram och inte kunna hindra följderna.
Vi har något gemensamt.
Det skrämmer mig.
Men jag känner mig inte ensam när jag tänker på dig.
Men ändå väldigt övergiven.
Jag önskar jag kunde prata med dig.
Du var så modig, och jag var så feg.
Finns många olikheter mellan oss också.
Allt är så konstigt.
Hur kunde det bli som det blev?
För både dig och mig?
...